Ibland undrar jag över hur människor tänker?
Liza Marklund har en polare som heter Johan och har ett band som ligger på topplistan. Tyvärr har de inte gjort speciellt mycket stålar på sin framgång.
Liza Marklund: Träng inte ut våra musiker – Liza Marklund – Expressen.se:
För att hitta nya marknader och verkligen få ut sin musik så sålde de in skivan exklusivt – till Coop, ungefär som Eagles gjorde i USA när de sålde in sin platta till Walmart.
Och det här funkade som sagt – tidningarna skrev, tv erbjöd livespelningar och plattan hamnade på topplistan.
Topplistan, säger jag, då måste ni ju sälja massvis med skivor
-Den veckan vi låg på 13 plats sålde vi sammanlagt 379 exemplar, säger han.
Jo, han upprepar antalet. 379 exemplar.
Mer behövs alltså inte för att få en försäljningssuccé i skivbranschen i Sverige, år 2009.
Däremot hände något annat intressant när skivan hamnade på topplistan. Den hittade verkligen sin publik – men inte den som betalade.
Johan surfar runt och visar på ett par, tre olika fildelarsajter. Raskt räknar vi ihop över 80000 illegala nedladdningar av gruppens skiva. 80000
-Jag är inte emot tekniken att ladda ner, men det här håller inte, säger Johan. Vi kommer naturligtvis inte att bli rika på det här, men det vore kul att få betalt. Än så länge ligger vi seriöst back med det här projektet.
Nu skall vi se…:
- Hur faen kan man få för sig att skriva någon form av exklusivt avtal med en enda butikskedja år 2009?
- Hur kan man ha åttiotusen lyssnare som är tillräckligt intresserade för att aktivt skaffa sig musiken, och trots det inte tjäna pengar?
- Hur kan man tro att det är den fysiska plastbiten som skall säkra baconet?
Är det inte lite märkligt det hela, vi tycks prata om ett gäng musiker som inte riktigt fattat vad som hänt de senaste tio åren.
Till exempel har de missat exemplarframställningens död som födkrok. De har åttiotusen lyssnare, men får inte en spänn — och så kommer det fortsätta vara så länge de förlitar sig på samma affärsmodell som Elvis Presley gjorde på femtiotalet.
Hur kan man vara så kapitalt tappad bakom en affärsmässig vagn, att man inte utnyttjar det faktum att folk är intresserade av musiken till att få betalt? De kan sälja signerade plastbitar, häften med texter och bandbilder, inbjuda till donationer, se till att skivan kommer med i streamingtjänster, föra ett samtal med sina lyssnare och göra lyssnarna till fans genom att finnas där för dem. Blir de fans, så kommer de på konserterna, köper det signerade materialet och så vidare.
Det går med andra ord utmärkt att försörja sig, förutsatt att man är villig att ta reda på hur.
Istället vill man ha IPRED, ett avskaffande av förmedlarneutraliteten och gärna censurfilter liknande kinas för att försöka mota tillbaka kycklingen in i ägget.
Är det verkligen något att stå efter?
Vilket skall bli vårat Himmelska Fridens Torg? Kanske Medborgarplatsen? Eller varför inte Kungsträdgården?
Uppdatering: Ulf Hedlund har kollat av på vilka grundvalar Johan i artikeln ropar efter kinesisk censur. Läs det, det är hejdlöst roligt, eller sorgligt…